Ur Hästbackas naturblogg, Fiskarförbundets hemsida

Urval från Hans Hästbackas naturblogg på Fiskarförbundets hemsida 

Märigrunds fiskeläge i Norrnäs

2.8.2023

Söndagen den 2 juli firades Märigrundsdagen på utskärsholmen Märigrund i Norrnäs. Det är Norrnäs UF som står för den välbesökta tillställningen som ordnas vartannat år. Som alltid när det gäller sommarevenemang i Österbotten står flitiga talkokrafter bakom en dylik tillställning, som dessutom är helt beroende av vädrets makter i skärgården, inte minst med tanke på båttransporterna mellan fastlandet och utskärgården.

För det mesta har vädergudarna gynnat Märigrundsdagen. Så även denna gång med soligt och lugnt väder hela dagen. Juni månads värmebölja tog slut dagen innan, medan juli månads roskväder med friska vindar, regn och dimma drog in över skärgården först följande dag. I den smala skarven mellan de två väsensskilda väderlekstyperna kunde Märigrundsdagen firas. Det behagliga vädret lockade många besökare ut till skärgården, med enkom arrangerade båttransporter från den gamla byhamnen Verkan i Norrnäs eller så med egna båtar.

Bild 1. Båttransporterna från fastlandet på Märigrundsdagen gör det möjligt för många att besöka det gamla fiskeläget.

Rökt abborre och smörgåsar med gravad sik hör självklart till Märigrundsdagen. Den grillade korven och nybryggt kaffe med dopp kompletterade serveringen, medan dragspelsmusiken tonade ut över det nyslagna tunet vid Storhuset som flyttades ut till Märigrund 1814. Storhuset ägdes gemensamt av flera fiskelag fram till 1987 då ägarna skänkte det anrika huset till Norrnäs fiskargille. Det finns ett laghus till kvar på Märigrund, Nässkathuset som flyttades ut till utskärsholmen 1870 och som ägs av privatpersoner tillsammans med fiskargillet.

Bild 2. Storhuset på Märigrund med sommarglada besökare under Märigrundsdagen den 2 juli.

Det två laghusen utgör i dag stommen i fiskelägets samlade byggnader. Det var i laghusen som fiskelagen övernattade, tillredde sin mat, reparerade bragder inomhus i dåligt väder och fördelade sikfiskeplatserna kring Märigrund i ett roterande system för att få rättvisa i fisket. I Storhuset slaktades därtill de nätfångade sälarna, främst vikare, under senhöstens sälfångst som pågick fram till isläggningen. Av fiskelägets gamla bodar finns i dag en dryg handfull kvar, några av dem renoverade och rödmyllade medan de övriga står grånade och väderbitna på sina platser.

Två privata fiskarhus kompletterar fiskelägets byggnader, medan den gamla timrade isboden har skattat åt förgängelsen för många år sedan. Den stod på en klippa nära stranden i den östanvända hamnbukten och fylldes varje vårvinter med tillsågade isblock som täcktes över med ett tjockt lager sågspån för att stänga ut sommarvärmen och fördröja isens smältning. På den tiden var fiskelägenas isbodar lika viktiga för nerkylning av den dagsfärska fisken som den maskinproducerade konstisen är i dagens moderna fiskehamnar.

Bild 3. Rödkojan är en av fiskelägets privata skäristugor som allt mera bäddas in av träd och buskar.

På Märigrund finns två unika byggnader som naturligt nog uppmärksammas under Märigrundsdagen, och även annars när folk gör utflykter till holmen. Den ena byggnaden är Fiskemuseet som invigdes sommaren 1972 och som innehåller en mängd gamla bruksföremål med direkt anknytning till fiske och sälfångst. Fiskeboden som fungerar som museum är liten – världens minsta museum har det kallats - men de gamla föremålen är ett koncentrat av det kärva utskärsliv som levdes på Märigrund i äldre tider. Stormaskiga sälnät, slitna sälskinnsskor, strömmingsskötar och abborrnät, sumpar och ljustrar, handvevade reptvinningsmaskiner… Liten men naggande god är fiskeboden med sina bevarade föremål, ett sällsamt museum på en utskärsholme.

Den andra unika byggnaden på Märigrund är fiskefyren, officiellt Märigrunds fiskefyr, som byggdes 1923 av byamän i Norrnäs för att underlätta navigeringen och fisket på sensommaren och hösten, då ett ledljus kunde vara helt avgörande för fiskelag som återkom till fiskeläget i sena kvällen eller på natten efter dagens fiske på västansidan eller ute till havs. Den låga fyren byggdes till på höjden 1966 och blev då 5,5 meter hög. Där den står stagad på sin klippa befinner sig fyrljuset 11 meter över havet.

En fiskefyr är väl inget unikt i Österbotten kanske någon tänker. Det har ju funnits en hel del fiskefyrar längs kusten och i skärgården. Och det är förvisso sant, att det har funnits många fiskefyrar, men fyren på Märigrund är den enda fiskefyr av gammal modell som finns kvar och fortfarande har sitt ljus i behåll. Alla andra fiskefyrar har skattat åt förgängelsen och ersatts av triviala blinkljus på telefonstolpar som fungerar väl men är ack så opersonliga.

Märigrunds fiskefyr är så pass unik i dag i Österbotten att den räknas till Trafikledverkets museifyrar. Norrnäs fiskargille har så här långt skött om fyren med ekonomiskt bidrag av staten. Nu när den upphöjts till en museifyr är det dags för Trafikledverket att rycka in och göra en grundlig renovering av fyren som är hårt sliten av väder och vind. Den uppsnyggningen ser vi fram emot, för fiskefyren är värd all omsorg, inte bara av historiska skäl. Landskapsmässigt sätter fyren sin prägel på Märigrunds södra del, där fyren står på en kal klippskalle och syns på långt från tre väderstreck.

Bild 4. Märigrunds fiskefyr är byggd 1923 och den enda kvarvarande fiskefyren med ljuset i behåll i Österbotten.

Märigrund har en lång historia som fiskeläge och har bidragit till försörjningen för många bybor: småbrukare, minkfarmare i liten skala och obesuttna. Nu lever fiskeläget sin törnrosasömn i väntan på andra tider. Fisket både som yrke och binäring i Norrnäs har tynat bort under de senaste årtiondena, med undantag för enstaka eldsjälar som periodvis binäringsfiskar. Märigrund har följaktligen i många avseenden blivit en minnenas ö. Minnen som de äldsta besökarna på Märigrundsdagen pratar om sinsemellan och även delar med sig åt en yngre generation.

Till minnena på ön hör också historiska händelser som finns inknackade på några klippor. Ibland kommer de i dagen, när någon minnesgod Norrnäsbo söker upp inskrifterna, rensar dem från skylande lavar och målar ord och årtal i vitt. ”Kustvakt 1854” är en av inskrifterna med vaktarnas namn och tidpunkt inunder. Krimkriget pågick och engelsmännen härjade längs den österbottniska kusten. Det gällde att hålla utkik efter engelsmännen och meddela alla observationer på fienden till fastlandet.

Ett sorligt minnesmärke från 1916 är Minnesstenen på en stenig kulle en bit från Fiskemuseet, då tio män förliste på Bottenhavet i en höststorm. Männen var på flykt undan rysk militärtjänstgöring med skepparen Karl Haglund på den så kallade Riipelalinjon och överraskades av stormen. I den öppna båten under segel hade de ingen chans i stormvindarna och försvann spårlöst på Bottenhavet.

På ett personligt plan är Märigrund även för mig en minnenas ö. Våren 1962 köpte föräldrarna en skäristuga på Ledören några kilometer inomskärs från Märigrund. Stugan är fortfarande i familjeklanens ägo. Det dröjde inte länge, förrän vi utsträckte våra roddturer till Märigrund, där Adolf och Petter alltid låg ute på sikfiske. Det var en sällsam värld som vi barn styrde in i, stadsbarn som vi var utan några erfarenheter av yrkesfisket. Men Adolf och Petter hade alltid tid över för oss och kunde berätta om sikfisket, om märkliga händelser i skärgården och om skärgårdsnaturen.

På den tiden var Märigrund en glest trädbevuxen holme, där stenar, klippor, enar och kråkrismattor dominerade. Under de sextio år som passerat sedan den första roddturen till Märigrund har holmen förändrats radikalt. Träd och buskar har erövrat merparten av holmen, som i dag är en skogklädd utskärsholme. Den fria sikten från fiskeläget ut mot havet i väster har vuxit igen. Endast det klippiga och steniga området kring fiskefyren är längre öppet med fri sikt mot öster, söder och väster. Även i utskärgården erövrar träd och buskar all mark som är möjlig att rota sig i och bildar snart en sammanhängande växtlighet. Det här är förstås en naturlig utveckling som sker i all skärgård. En fascinerande utveckling som skett under de årtionden som Märigrund varit ett givet utflyktsmål för mig under alla årstider.

Bild 5. Vikarsälen har spelat en betydande roll i fiskelägets fångstkultur.

Den ortstrogna abborren

2.4.2021

”Abborre är en fisk som trivs i hemknutarna, högst tio kilometer från fladan där den leker. Det visar en ny undersökning.” Så skrev Vasabladet den 5 december 2020 om resultaten av ett märkningsprojekt av abborrar i Vasa skärgård som startade i april 2017. Undersökningen gjordes av Lari Veneranta och Hannu Harjunpää från Naturresursinstitutet Luke i Vasa. Hälften av de märkta och återfångade abborrarna fångades inom en radie på fem kilometer från lekfladan och nästan alla inom tio kilometer från lekplatsen.

Vi kan tacka skarvarna för att den här och andra intressanta och klargörande undersökningarna görs visavi abborren i Kvarken. Abborren är ju som bekant en synnerligen viktig fiskart i det yrkesmässiga fisket i Kvarken. Abborrstammen och abborrfisket står och faller med lekplatserna i flador, glo-sjöar, åmynningar och skyddade havsvikar. Så länge lekplatserna är i gott skick föds nya generationer abborrar som under varma och lugna vårar och försomrar ger upphov till rika årsklasser som visar sig i goda fångster efter några år då de nya årsklasserna nått fångstmogen ålder.

En åtgärd för att stärka ett lokalt abborrbestånd som blivit svagt är att freda abborren under den livligaste lekveckan så att så många lekfiskar som möjligt når lekplatsen. Det är förstås en hädisk tanke med tanke på att abborrfisket är synnerligen livligt under abborrens lektid och vårfisket alltid varit fritt i Österbotten. Ett sådant fiskeförbud kan inte komma utifrån eller ovanifrån utan måste bestämmas på lokal nivå i fiskargillen och fiskelag som har den bästa kunskapen om abborrstammen och eventuella nedgångar i fångsterna.

Lukes abborrforskning och resultaten av den gläder mig mycket eftersom jag hade förmånen att göra en längre undersökning av lekvandrande fisk till en glo-sjö i Österbotten; abborre, gädda och mört; åren 1977 - 1982 i Norrnäs skärgård med samma resultat. Om jag inte missminner mig så var det den första undersökning som hade gjorts på lekvandrande fisk till flador och glo-sjöar i Österbotten.

Bild 1. Norkfladan på Grytskär i Norrnäs är en stor och viktig leksjö för abborre, gädda och mört.
 

Jag jobbade på den tiden som fältassistent åt Toivo Nissinen på Vilt- och fiskeriforskningens fiskeriavdelning. Nissinen hade doktorerat på siklöja och vi rantade land och rike runt under vintrarna och vårarna för att undersöka förekomsten av siklöjrom på lekbottnarna i ett antal insjöar, bland annat i Ule träsk, Puruvesi och Lappajärvi. På basen av de årliga romkarteringarna var det möjligt att förutsäga hur rik, medelmåttig eller svag den kommande årsklassen skulle bli i respektive sjöar – och hur lönsamt eller olönsamt fisket efter siklöja med nät men framför allt med not skulle bli.

Ett annat projekt, med direkt anknytning till Österbotten, var Nissinens undersökningar av havsöringen i Lappfjärds å, och framför allt då förekomsten av öringyngel i åns forsområden. En vecka eller två brukade gå åt till elfiske i ån, på samma platser år efter år för att klarlägga variationerna i förekomsten av öringyngel – och för att beräkna åns årliga produktion av utvandringsklara öringyngel eller smolt.  

Under våra gemsamma färder berättade jag ett par gånger om den fängslande vandringen av lekfisk som jag hade upplevt i Norrnäs skärgård på vårarna till Norkfladan på Grytskär i Norrnäs. Toivo Nissinen hade redan börjat nosa på temat och abborren i Härkmeri fjärden med direkt anknytning till Lappfjärds åmynning blev föremål för den första massmärkningen av uppvandrande abborrar.

När jag presenterade fiskstigningen till Norkfladan i Fattigatsdiket i samma veva insåg Nissinen att här fanns ett viktigt och outrett fiskeriarbete. Norrnäs Fiskargille ställde sig positivt till forskningsprojektet och gav tillstånd till fiske i bäcken under vårarna för märkning av de tre fiskarter som steg upp i bäcken och som fortfarande gör det nu fyrtio år senare. På den tiden fanns det inte resurser att märka fisken med dyra Carlin-märken och inte heller billigare alternativ av massproducerade plastmärken, men som den uppfinnarjocke Nissinen var utvecklade han ett tvinnat ståltrådsmärke utan nummer- och adresslappar. Det tog sin tid att tvinna ihop tillräckligt många hundra märken för det årliga behovet men när vi övergick till plastmärken som man fäster prislappar på kläder med gick fiskmärkningen betydligt smidigare. Det var bara att ladda plastpistolen med en remsa märken, mäta och märka fisken, och sedan ladda med en ny remsa.    

Bild 2. Abborre märkt med plastmärke som man fäster prislappar med i kläder.
 

Fiskmärkningen skulle ha varit lönlös utan lokaltidningen Syd-Österbotten och När-TV som båda rapporterade om märkningen och resultaten, jämsides med fiskargillets information. Ståltrådarna och plastmärkena var inte försedda med numror eller någon adress dit man kunde sända märken från märkta och fångade fiskar. Men ett stort antal märken rapporterades och blev inprickade på återfyndskarten. Helhetsbilden klarnade och visade att stimfiskarna abborre och mört rörde sig i ett skärgårdsområde som sträckte sig tio kilometer från leksjön medan individualisten gäddan kom till leksjön från ett betydligt mindre skärgårdsområde. De flesta märkta och återfångade gäddorna höll sig inom tre kilometer från lekplatsen.

När jag presenterade forskningen och forskningsresultaten för Guy Svanbäck och föreslog att Österbottens Fiskarförbund skulle publicera det hela i en småskrift nappade han direkt på förslaget och anhöll och fick medel beviljade av Svenska Kulturfonden. Småskriften publicerades 1984 med titeln ”Fladorna – havets barnkammare”. Småskriften är för länge sedan slut men den var en öppning till större förståelse för fladornas och glo-sjöarnas stora betydelse för den vårlekande skärgårdsfisken.

Det känns tryggt att veta att abborrarna har samma beteende i dag som för fyrtio år sedan när det gäller den vårliga lekvandringen och ortstroheten. Och varför skulle de inte ha det? Fyrtio år är ingen tid för fisken som under årtusenden anpassat sig till landhöjningen och till alla bäckar, flador och glo-sjöar som landhöjningen ständigt skapar och som fisken kan använda som vandringsleder och lekplatser med direkt anknytning till havet.    

Inte för sent att rensa bäckarna

8.4.2020

Än finns det tid att rensa de fiskförande bäckarna från murkna stambitar, kvistar och grenar som under hösten och vintern fallit ner i bäckarna och nu täpper till dem – och från fjolårsvass som i vissa bäckar täpper till både övre och nedra bäckmynningen och hindrar fisken att nå lekplatserna i flador, glosjöar och skogsträsk.

I år har flödet i bäckarna varit både långvarigt och rikligt tack vare alla regn under vintern, och plötsliga snöfall som hastigt har smultit till vatten. Därtill har isarna varit kortvariga i vinter och har inte reglerat tidpunkten för fiskens lekvandring i nämnvärd grad. Den normala tidtabellen för fiskens lekvandring på våren har rubbats avsevärt under 2000-talets milda vintrar med tidig islossning och rikligt med utflödande vatten under vintermånaderna.

Det kunde jag konstatera de sista dagarna i mars då jag var på skäristugan för att njuta av den isfria och tidiga fågelvåren och uträtta diverse göromål som hör våren till. Vid den fiskförande bäcken visade tydliga spår att havsörnen redan fångat de två första gäddorna i bäcken. De stora mängderna fisk brukar stiga upp i bäckarna under nätterna, med början under kvällarna då havsörn och trana passar på att skaffa sig ett mättande kvällsmål ur raden av stigande gäddor.

När abborrarna rusar till en vecka eller två efter att gäddorna börjat stiga kan den livliga stigningen börja redan på kvällen och fortgå fram till soluppgången. Med mörtarna på plats som tredje fiskart längre fram på våren när solen och sydliga ljumma vindar värmt upp vattnen till behaglig mörttemperatur kan fiskstigningen pulsera på dygnet runt, samtidigt som utlekta gäddor och abborrar driver ner för bäcken efter avslutad lek.

I dessa tider med obefintliga vintrar, tidiga vårar och värmepulsar söderifrån när som helst under våren har tågordningen i lekfiskens stigning fått sig många törnar. I bäcken kan oordningen vara fullständig med stigande och nedvandrande fisk av alla arter i en salig blandning. Men det är av mindre betydelse. Det viktiga är förstås att fisken fritt kan stiga upp till lekplatserna och ner till havet efter uträttad lek längs de naturliga bäckarna av varierande längd. 

Första kvällen jag ror bort till den fiskförande bäcken möter jag stuggrannar i sundet. Vi tre båtar ligger stilla på det solbelysta och spegelblanka sundet och hör oss för om varandras fiske samtidigt som vi prisar det härliga vårvädret. Grågässen håller högljudd konsert på stränderna medan två koltrastar sjunger in kvällen. Grannarna i den ena båten hade varit till bäcken redan för två veckor sedan och rensat upp den. Endast den nedersta biten av bäcken ute på den öppna stranden hade inte blivit rensad - för där ligger två galler av armeringsjärn över bäcken för att hindra fåglarna från att ställa till storkalas på den stigande fisken. Och järngallren är besvärliga att flytta undan så insnärjda som de är i den täta och torra fjolårsvassen som växer både i bäcken och längs med bäcken. Och just det avsnittet av bäcken är det viktigaste att rensa varje vår på grund av vassen och allt det bråte som samlas och fastnar i vassen under hösten och vintern.

Sådant var läget i bäcken då jag tog i land vid bäckmynningen. Där gallren av armeringsjärn låg över bäcken stod fjolårsvassen tät och nästan ogenomtränglig - förutom förstås för det nerrinnande vattnet som alltid hittar sin väg i bäcken – medan resten av den långa bäcken var rensad och i gott skick för den stigande lekfisken.

Jag återvände följande dag till bäcken utrustad med lie, kratta och spade. En frisk sydlig vind hade fått havsvattnet att stiga medan de sista snöflingorna från morgonens täta snöfall singlade genom luften. Efter några envisa och hårdhänta övertalningar lossnade de båda järngallren och så var det fritt fram att rensa undan all vass. I samma veva befriade jag bäcksbottnen från tätt sammanvuxna vassrötter på de mest igenvuxna ställena innan jag lade gallren på plats igen. Så blir det lite lättare att rensa bäcken på nytt nästa vår när fisken skall inleda sin lekvandring.

I och för sig kan jag förstå den märkliga åtgärden med skyddande järngaller över bäcksavsnittet ute på den öppna strandängen. Det kan vara lite chockerande att komma till bäcken en morgon eller förmiddag efter att morgontidiga tranor huggit in på de täta stimmen av stigande abborre och dekorerat bäck-kanterna med tiotals ihjäl hackade abborrar. Sådant händer ibland när tranorna grips av sjudande fiskefeber. Vanligtvis fiskar tranorna lugnt och värdigt i bäcken och äter sig mätta på den fisk de fångar för att sedan återkomma på nytt fiske på kvällen eller följande morgon. Varje fiskförande bäck har sitt eget tranpar och sina egna havsörnar som tar sin lilla tribut av den stigande fisken enligt naturens egen ordning. De fiskande fåglarna är en given och naturlig del av det sjudande vårlivet vid de fiskförande bäckarna.  

Ibland händer det också att några färska gäddkadaver ligger vid bäcken efter att både havsörn och trana fiskat i bäcken – på respektfullt avstånd från varandra eller så i tur och ordning med det starka och dominerande tranparet först och havsörnen sedan. Även den synen kan svida i människans egoistiska fiskarsjäl. Och när mörten stigar i oräkneligt antal längre fram på våren hänger ett helt moln av trutar och måsar över bäckmynningen och kalasar på mört, något som alla gånger är en gudagod gärning i dessa mörtrika tider. Men någon kan ju tro att nu blir de sista lekfiskarna uppätna av alla glupska fåglar.

Nu sköter varje fiskargille och samfällighet fiskens vandringsleder och lekplatser så som de anser är bäst under rådande förhållanden. Men det får inte leda till att en fiskförande bäck eller en del av den förblir oskött för att det är för besvärligt att släpa undan tunga och krångliga järngaller där vassen växer tät och behöver röjas undan för att ge fri passage åt den lekvandrande fisken.  

P.S. I det här sammanhanget gör jag gärna reklam för den senaste utgåvan av tidskriften OA-Natur årgång 22 / 2020, och speciellt då för Annica Långnabbas artikel ”Fiskyngelkartering i Käringsund”. Käringsund är en relativt grund glosjö på Valsörarna i Björkö utskärgård och har en yta på närmare tretton hektar. Till glosjön stiger abborre och gädda för lek varje vår.

När vattentemperaturen är tillräckligt hög, dvs. tio plusgrader och mera, och värmen håller i sig under abborrynglets första levnadsveckor kan häpnadsväckande mängder yngel växa upp i glosjön för att sedan vandra bort från gloet i månadsskiftet juni-juli, ut till havets och skärgårdens gränslösa jaktmarker. Under 2018 var temperaturförhållandena goda för abborrleken och för ynglens uppväxt i Käringsund med över 100 000 utvandrande abborryngel i timmen en av de sista dagarna i juni månad. De utvandrande ynglen var drygt tre centimeter långa och klara för det farofyllda livet i skärgårdens vidare vatten.

Gädda, id, havsöring och sik

24.6.2020

Kvällens sjörapport lovar svag till måttlig nordlig vind för Bottenhavets del. Högtrycket med soligt och lugnt väder fortsätter med andra ord. Jag lastar de stormaskiga näten och några vita flöten märkta med fisketillståndets nummer i båten och surrar i sakta mak söderut genom Ledörssundet i Norrnäs skärgård.

Vårens skira grönska har målat strandskogarna i en ljuvlig grönska. Silvertärnor jagar spigg i sundet och nyanlända ladusvalor klipper lågt över vattnet i jakten på nykläckta fjädermyggor. Småskrakar ligger parvis utspridda längs stränderna och från strandskogarna hörs sjungande lövsångare och svartvita flugsnappare. Vilken härlig tid av våren sista veckan i maj månad!

Föregående kväll lade jag ut näten på två olika ställen vid södra Ledören i hopp om någon storsik och en havsöring. Tre hindar av vitsvanshjort betade näringsrik grönska på stranden där februaristormen med rekordhögt vatten och sönderbruten is sopade stranden ren på all gammal växtlighet och ilandflutet bråte. Nu är det fritt fram för hjortarna att beta av den spirande grönskan som passar alldeles utmärkt även för grågässen som dykt upp på stränderna med nykläckta kullar.

Jag drog upp tomma nät på morgonen men bra så. De utlekta och magra abborrarna och gäddorna inne i skärgården intresserade inte men nog havsbandet sik och havsöring trots två resultatlösa fiskeförsök så här långt. Abborrarna och gäddorna får äta upp sig och lägga på hullet en tid innan det är dags att fiska dem med nät eller kastspö för att få färsk fisk på stugbordet.

Den här kvällen lägger jag stugägarens fem tillåtna nät vid södra Grytskär som ligger strax väster om Ledören. De två låga näten lägger jag ut på grunt vatten med början ända upp i stranden där havsöringen gärna jagar spigg och kräftdjur. En vitsvanshjort håller mig under uppsikt under nätläggningen och går sedan lugnt in i strandskogen. Längre västerut där jag lägger de tre andra näten i en djupare vik fjädrar två andra hjortar in i skogen. Det sista jag ser av hjortarna är de långa och vita svansarna som flaggar ovanför hjortarnas bakar.

Minst sex betande hjortar sammanlagt på de båda öarnas sydstränder. Skärgårdsöarnas ört- och gräsrika stränder och lövskogar är en idealisk biotop för vitsvanshjorten. Hjortarna sprider tyvärr mängder med fästingar i markerna. Det gör också de allt fler rådjuren på skärgårdslanden och det är otrevligt med tanke på fästingburen borrelios och hjärnhinneinflammation eller TBE.

Nästa morgon surrar jag söderut genom sundet. Solen har just gått upp och löser upp nattens tunna dimslöjor som svävar över den blanka vattenytan. Ett ejderpar har sökt sig in i sundet. Gudingens vackra hoande läte hörs i den stilla morgonen. Tydligen har ådan fått första äggkullen på något utskär förstörd av kråka eller trut. Nu har hon flyttat in i sundet för att lägga en ny försenad äggkull som kommer att kläckas fram först in i junisommaren.

Vitsvanshjortarna syns inte till på Ledörens och Grytskärs sydvända stränderna. I stället går en ensam tranhanne på båda stränderna och plockar småkryp på stranden. Någonstans inne i strandskogarna ligger honorna och ruvar på sina två ägg som snart kommer att kläckas. Tranan fortsätter sin expansion i skärgården och mutar in nya revir på tidigare otänkbara platser.

När jag nappar tag i ytterflötet till de två låga näten meddelar några knyckar i näten att jag inte blir utan fisk den här morgonen. Samtidigt ser jag den breda blänkande sidan av en stor sik i det klara vattnet. Märkligt att ingen havstrut eller gråtrut upptäckt siken och huggit in på den. Siken ligger och blänker bara fyrtio centimeter under vattenytan och skulle ha varit ett lätt byte för en trut. Nu har morgonens trutar inte råkat patrullera över näten, till all lycka för mig och min fångstglädje.

Jag lyfter siken ombord och är helt nöjd med morgonens fångst. Siken på ett och ett halvt kilo räcker gott till tre måltider. Bestämda knyckar i samma nät skvallrar om mer fisk och snart halar jag ombord en vacker id på ett kilo. Med en stor och färsk sik i båten får iden vara den här gången. Halvvägs in på det andra nätet känner jag kraftfulla knyckar i nätet. En stor gädda har gått fast sig i de vida maskorna, eller i bästa fall en havsöring.

Med bara två meter kvar av nätet ser jag den svagt grönskimrande ryggen av en kort och tjock havsöring som pressar sig ner mot bottnen. Öringen har gått på grunt vatten i sin spiggfångst och fastnat på nätets sista meter. Någon håv har jag inte i båten och är rädd att öringen skall slita sig men efter lite lirkande med öringen dunkar den snart sina sista slag mot båtbottnen. Innan jag avlivar den kontrollerar jag att den är fettfeneklippt. Till all lycka saknar havsöringen sin fettfena och är därmed en laglig öring i fisket. Äntligen en havsöring, vårens enda havsöring efter många försök, och dessutom en präktig öring på tre kilo. Bättre fisk att grava med grovt salt och fint socker finns inte!

De tre näten i viken en bit västeröver ger en kilos id och en långsmal och helt utlekt gädda. Men de fiskarna får vara precis som den första iden. Ett par tre fnurror i näten från strömmingar som råkat bita sig fast i någon maska och sedan sluppit loss efter intensivt tvinnande visar att viken gott kan ge några stekpannor strömming på en mindre strömmingssköt även i juni månad så länge vattnet är kallt. Strömming, sik och havsöring är havsbandets åtråvärda fiskarter som lätt lockar ut mig på fiske under vistelserna på skäristugan. Och så är det förstås ett särskilt nöje att fånga dem på nät som man själv skjutit upp på återanvända telnar.

Jag rensar siken och havsöringen vid stugbryggan medan måsar och trutar samlas för att kalasa på renset. Siken har magen proppfull med snäckor som den plockat i sig från bottnen men havsöringen har inte hunnit fånga spiggar eller kräftdjur innan den gått fast sig i nätets maskor. Det blir stekt sik med kokt potatis till middag längre fram på dagen. Den filerade och gravade havsöringen får ligga till sig och mogna minst ett dygn i källargropens fuktiga kyla innan det är dags att avnjuta den läckra fisken. Det är en stor förmån att som sommarstugusittare i skärgården få fiska med en handfull nät på byavattnen och emellanåt få sig en läcker ädelfisk att förgylla tillvaron med – och samtidigt äta färsk och hälsosam fisk under stugvistelserena.

Möten vid gäddsaxarna

20.12.2019

Vi träffades ibland på Skärisundets isar i Norrnäs skärgård. Vi möttes i fiskets tecken för att få oss färsk kokfisk, frisk luft och lite motion - och för att utbyta tankar om naturen, fisket och livets gång.

Nils Nordman fiskade framgångsrikt gäddor med sax i Skärisundet i Norrnäs skärgård under många år.

Nils Nordman kom med snöskoter från Norrnäs gamla fiskehamn Verkan på fastlandet. Själv körde jag med bil ner till Börsskär och gick den korta vägen över till Skärisundet där gäddorna stod tätt över bottnarna och längs stränderna. Nils hade raderna av betade saxar i två olika linjer, den ena längs stranden och den andra längre ut på sundets is på djupare vatten. Båda saxraderna gav fisk i varierande mängder beroende på hur fisken rörde sig i förhållande till rådande högtryck och lågtryck och varierande vattenstånd.

Det var i början av februari 1989 med mildväder i luften. Över de blanka isarna bredde en mulen och blåsig himmel ut sig. Ett härligt sparkföre rådde så snöskotern fick stå kvar vid sumpvaken. På var sin sparkstötting färdades vi snabbt och behändigt över sundets släta och hala vinterhud. Gäddorna hade varit flitigt i farten sedan senaste vittjning tack vare snöfria isar som släppte igenom betydligt mera ljus än snötäckt is. Det gör jakten lättare för de hungriga gäddorna. Råkade vattenståndet därtill vara lämpligt för de ibland nog så känsliga gäddorna så satt det en gädda på varannan sax.

I den mulna vindfriska februaridagen dröjde det inte länge förrän den gamla och slitna fiskkorgen på Nils Nordmans sparkstötting var fylld med vackra vintergäddor. Fiskkorgen hade hängt med i flera årtionden och hade sett sina bästa dagar. Men måttet på fyrtio kilogram höll den ännu trots sprängd framsida genom flitigt vinterfiske.

För Nils var gäddfisket på vintrarna – och sikfisket på somrarna – det bästa sätter att hålla igång på. Nils hade fiskat sedan elvaåring för brödfödans skull och fisket satt både i blodet och ryggmärgen. Vad skulle livet ha varit utan dagarna på skärgårdsisarna och på havet i fiskets tecken!

För Nils Nordman, liksom för så många andra österbottniska skärgårds- och kustbor, hade fisket stått för en betydande del av familjens försörjning genom åren. Småbruket, ett växthus och en minkfarm hade stått för resten av försörjningen. Ett nödvändigt och samtidigt slitsamt mångsyssleri men ändå ett bra sätt att leva och överleva på. Många ben att stå på med fisket som det stadigaste benet.

När vi träffades två veckor senare var skärgården klädd i vitaste snö, nyfallen och gnistrande i solskensdagen. Vi gjorde rundan i Skärisundet med snöskoter och kunde konstatera att gäddorna stått och tjurat på sina platser. Den lockande småmörten från Hinjärv träsk var orörd på många saxar och behövde inte ens bytas tack vare det iskalla vattnet. Vattenståndet hade varit högt och oroligt och snöfallet med sämre sikt under isen hade fått gäddorna att tänka på annat än föda.

Nå, utan fisk blev inte den gode fiskaren Nils. Dagsfångsten räckte mer än väl till kokfisk åt flera hushåll. Två vackra gäddor hade därtill gått på saxarna vid det trädlösa skäret Storgrytan mitt i Skärisundet där jag under somrarna dragit upp ett antal gäddor på kastspö och där Nils aldrig lagt sina saxar. Men han satt ut fyra stycken på prov två veckor tidigare när jag berättade vilken bra ståndplats Storgrytan var för gäddor. Nils var nöjd och konstaterade att man aldrig blir fullärd som fiskare. Och det var en bra utmaning och sporre i fisket.

Trots att många ratar gäddan i dag i dessa överflödstider, och ratade den redan på 1980-talet, är det sannerligen inget fel på gäddan som matfisk. Det var vi överens om där vi färdades fram längs sundets västra strand och vittjade sax efter sax. Kokt gädda med äggsås eller pepparrotssås, plommongädda i ugn, stekt gäddfilé eller ugnslagad filé… Recepten är många och läckra och kan ännu utökas med goda romsmörgåsar på gäddans fina vinterrom.

Efter avslutad vittjning och med en doftande kopp kaffe i handen i värmande solsken summerade Nils Nordman gäddfisket så långt den vintern. Lika bra som på den gamla fiskrika tiden, konstaterade Nils med ett leende. Tillräckligt många saxar i fiske skulle ha gett nätta dagsförtjänster. Men det var inte längre nödvändigt för Nils. Den välförtjänta pensionen gav den månatliga tryggheten och saxfisket efter Skärisundets gäddor höll honom pigg och kry. Nu var saxfisket i första hand ett trevligt husbehovs- och binäringsfiske, inte ett måste för försörjningens skull.

Det är många år sedan Nils Nordman seglade över till andra sidan, till ständigt fiskrika vatten och tjänlig  väderlek. Men Skärisundets gäddor finns kvar i samma rikliga antal som tidigare om och när någon vill satsa på gäddfiske i det breda och strömsvaga sundet. Ett vatten i Norrnäs skärgård som har en stod fördel med tanke på vinterfisket. I den delen av mellanskärgården lägger sig isen allra först och går allra sist, även i dessa klimatuppvärmda tider med försämrade isförhållanden i skärgårdarna över lag.

Braxnar till förbannelse

3.5.2019

Sista veckan i april passade jag på att njuta av våren på skäristugan i Norrnäs. De varma aprildagarna hade fått snön att smälta bort i snabb takt och vinterisen var ett minne blott. Här och var längs stränderna låg de sista resterna av isen kvar på stränderna, lämplig att kyla ner matvaror och nyfångad fisk på.

Högtryck med obefintliga vindar, soligt varma dagar och lågt vattenstånd rådde. Och inga vattenströmmar pressade sig genom det smala stugsundet. Förhållandena var med andra ord idealiska för klart och vackert vatten i Ledörssundet och Skärisundet, men jag blev besviken än en gång på rådande förhållanden. I stället för lockande klart havsvatten i de båda sunden på var sin sida av stugholmen var vattnet hela tiden gråfärgat grumligt. Ett grumligt vatten som varken sik eller abborre eller undertecknad trivs med. Förmodligen var situationen likadan i delar av den inre skärgården i Norrnäs.

Aprildagarna var soliga och vindstilla men vattnet i Ledörssundet var hela tiden grumligt.

Boven i dramat var förstås braxnarna, med god assistans av mörtar, som under de senaste tio åren har satt sin grumliga prägel på vattnen i inre och mellersta delarna av Norrnäs skärgård. Braxnarna söker sin föda på bottnen, där de plockar i sig bottendjur av allehanda slag: insektlarver, maskar, små kräftdjur, musslor och snäckor. På hårda bottnar leder braxnarnas bottenbetande inte till grumligt vatten, men på mjuka bottnar är förhållandena helt andra.

Bottendjur som lever gömda i bottnen, till exempel tubifexlarver och fjädermyggslarver, sugs upp av braxnarnas utstjälpta mun tillsammans med en portion bottenslam. Smådjuren tas till vara och slammet spottas ut – och vattnet blir grumligt. I vattenområden med en stark braxenstam och gott om mjukbottnar håller det ständiga bottenbetandet vattnet grumligt hela tiden. Förutom att det grumliga vattnet är en negativ trivselfaktor för bland annat abborre och sik – och för det mänskliga ögat en styggelse i tidigare klara skärgårdsvatten – så leder braxnarnas och mörtarnas bottenbetande till en ökande övergödning. I bottensedimentet som mörtfisken rör upp finns fosfor och kväve lagrat. Så länge bottnen ligger orörd hålls näringsämnena kvar i bottensedimentet, men när braxnar och mörtar betar sig fram över de mjuka bottnarna och grumlar vattnet, frigörs näringsämnena till vattnet. Något som i sin tur ger en ökad övergödning av vattnet och ökad risk för blomning av blågröna alger.

Det är ingen tillfällighet att bland annat Ledörssundet i Norrnäs är speciellt utsatt för blågröna alger. Den fosfor som mörtfisken virvlar upp i vattnet göder de blågröna algerna, som stortrivs och tidvis driver omkring i sundet som utspädd ärtsoppa. Det är alarmerande att inte kunna använda vattnet i sundet som tidigare: till matkokning, disk, bad och bastu. Det är förfärligt att vi har förstört vårt gemensamma hav så grundligt som vi har. De ökande bestånden av braxnar och mörtar är en direkt följd av övergödningen av havet. Mörtfisken drar stor nytta av övergödningen på bekostnad av andra fiskarter. Och så förvärrar mörtfisken övergödningen genom att beta loss fosfor och kväve från bottnen. En roterande och ond spiral är satt i rörelse och den stannar inte med mindre än genom ett hårt och effektivt fiske på braxen och mört.

Sista kvällen på skäristugan satt jag ut ett stormaskigt nät i sundet för att bekräfta mina misstankar och anklagelser visavi braxnarna. När jag drog upp nätet i soluppgången följande morgon sprattlade sex braxnar i det hoptvinnade nätet. De tre största braxnarna hade redan börjat få den äldre fiskens fina bronsfärg, medan de tre mindre ännu var silverljusa i färgen. Sex fångade braxnar av otaliga braxnar i sundet.

Att braxen är en vacker och kraftfull fisk råder det ingen tvekan om. Hannarna var därtill dekorerade med ljusa och sträva lekvårtor. Det är synd att braxen har blivit en förbannelse i skärgården, en skräpfisk som ökar övergödningen av braxenrika vatten. I lite äldre tider var braxen en av våra värdefullaste matfiskar, utsökt som rökt, ugnslagad eller mald till fiskfärs. Den fiskades med stormaskiga nät och not och kunde ge stora och värdefulla fångster.

Braxen har i tiderna varit så värdefull att man till och med förbjöd oväsen vid stränderna och klockringning i kyrkorna, när lektiden närmade sig under senvåren och försommaren då strandvattnen var varma och lockande för de lekmogna braxnarna. I spänd väntan höll strandborna utkik efter den kommande leken och när den började, stängde man in lekstimmen mot stränderna med nät eller not. Årets storfiske och årets största förtjänst stod på spel. Allt annat var betydelselöst just då. Att förbjuda klockringningen i en tid då kyrkans makt var stor och allenrådande visar vilken betydelse braxenfisket kunde ha på vissa orter. 

I dagens läge skulle det vara enkelt att göra stora braxenfångster med stormaskiga och starka nät, speciellt under den isfria tiden av året, men även på vintern när braxnarna samlas i stora och täta stim i utvalda djuphålor under isen. Sådana vintriga ståndplatser för braxnar kan ge överraskande goda fångster. En fiskare som hade lokaliserat en vintrig ståndplats för braxnar på den tiden, då braxen var en värdefull matfisk, hade sin vinterinkomst säkrad.

Under varma majdagar formligen kokar en del bäckar av stigande mört.

De fiskförande bäckarna

24.4.2017

Den 6 april kom jag äntligen mig ut till Fattiggatsdiket på Grytskär i Norrnäs för att rensa upp den fiskförande bäcken, som får sin början i den 30 ha stora sjön Norkfladan på den 7 km långa och skogklädda ön. Sjön, som tidigare varit en flada som namnet säger och som förvandlats till en sjö genom landhöjningen, tömmer sitt överloppsvatten via Fattiggatsdiket till Skärisundet.

Bäcken är den pulserande livsnerven mellan havet och sjön. Under vårens och försommarens flöde i bäcken stiger lekfisken upp till sjön för att leka, för att sedan återvända till havet efter avslutad lek via bäcken. Under höstens flödesperiod vandrar det sommargamla fiskynglet ut från sjön till havets vidare betesmarker. Bäcken är på en del ställen blott en fot bred, liksom så många andra fiskförande bäckar i den österbottniska skärgården.

Vid en flyktig anblick är det svårt att tro att Fattiggatsdiket och andra skärgårdsbäcker är en viktig vandringsled för tiotusentals och hundratusentals lekfiskar varje vår, och att mängder med bortvandrande yngel nyttjar samma bäckar under hösten. Gädda, abborre och mört, och på allt fler ställen även id, stiger upp i bäckarna för att nå bekanta lekvatten på mindre och större skärgårdsland.

De här fiskarterna är sötvattensarter, som helst leker i sött vatten. Dessutom är de födda och uppväxta i de flador, glo-sjöar och sjöar, som de vandrar upp till för att leka. De är med andra ord hemortstrogna, ett välbekant fenomen både bland fiskar och fåglar. Fördelarna med att leka i de små sötvattnen är flera. Isen går tidigare i sötvattnen än i skärgården och ger dämed en tidigare lek. Det bruna humusfärgade vattnet värms upp relativt snabbt, vilket är bra för rommens utveckling och för uppkomsten av mikroskopiska bytesdjur för ynglen. Och så svämmar stränderna över i mindre eller högre grad under normala vårar och det skapar utmärkta lekplatser för främst gäddan.

Åar och älvar med sina nedre lopp och mynningsområden fungerar för lekfisken på samma sätt som systemet av leksjö-bäck-hav. Bara i oerhört mycket större omfattning. Tillsammans har alla dessa sötvatten med indirekt eller direkt kontakt med havet varit en av grundpelarna för den fasta bosättningen längs kusten och i skärgården i Österbotten. Kustfisket har fött generationer av fiskare, fiskarfamiljer och småbrukare. Under svältår i landet har befolkningen i skärgården och längs kusten klarat sig betydligt bättre än inlandsbefolkningen tack vare fiskrikedomen.

När jag kommer ut på strandängen, där bäcken rinner i sin fåra ut i havet, lyfter ett tranpar under korrande läten från bäcken. Tranorna är nyanlända och häckar uppe vid sjön på ett undanskymt gungfly. Varje år är den fiskförande bäcken en viktig proteinkälla för tranparet, som svartsjukt vakar över ensamrätten till bäcken och jagar undan alla främmande tranor, som gärna skulle fiska i bäcken. Även öns havsörnspar fiskar i bäcken, liksom omkringströvande unga örnar utan eget revir och än så länge fria från alla häckningsbestyr.

De fiskförande bäckarna föder tranor och havsörnar, storskrakar, kråkor och måsfåglar, och även räv, mårdhund, mink och utter. Den stigande fisken är lättfångad och försöker undvika både bevingade och fyrfota fiender främst genom att stiga upp i bäcken under sena kvällar och under nätterna. De flesta fiskar klarar sig, men en mindre procent får sätta livet till och föda en mångfald fåglar och däggdjur i skärgården. De fiskförande bäckarna och lekplatserna uppe på skärgårdslanden håller de lokala fiskstammarna och fisket i gott skick, samtidigt som de föder många fiskätande fåglar och däggdjur i området.

Vid bäcken kan jag konstatera att fisken inte börjat stiga ännu. Tranornas och havsörnarnas fiske lämnar alltid spår efter sig på stranden: fjäll, avföring, dun och ibland något gäddhuvud, och strängar av abborrom när abborren stiger. Men andra veckan i april börjar fiskstigningen med de första gäddorna, som småningom får sällskap av stigande abborrar och sedan mörtar. Vattentemperaturen avgör de olika arternas tidtabell och stigningstopp, samtidigt som en plötslig vårlig värmebölja kan ge upphov till en formlig rusning av fisk upp i bäcken i salig röra.

Helt avgörande för en god fiskstigning är vattenflödet i bäcken. Ett litet utflöde locker mindre mängder fisk att stiga och försvårar till och med stigningen upp i bäcken. Ett rikligt vattenflöde ger en riklig fiskstigning. Där jag står vid bäcken, kan jag konstatera att vattenflödet är oroväckande litet i bäcken. Vintern har varit mild och snön i skogarna omkring sjön har smultit bort redan i mars månad. En mindre mängd vintersnö som inte på långt när räcker till för ett någorlunda gott vattenflöde i bäcken i april och maj.

En mild och snöfattig vinter är rena katastrofen för de fiskförande bäckarna i skärgården. Den smältande snön i skogen under våren är helt avgörande för ett gott vattenflöde i bäckarna. Nu kan endast vårliga regn råda bot på vattenbristen. Det kommar att regna några dagar efter mitt besök vid bäcken. Förhoppningsvis kommer det regnet och fler därtill längre fram i april och i maj att ge ett tillräckligt utflöde av vatten i bäcken under fiskens lekvandring upp till sjön.

Min egen insats i bäcken blir lätt denna gång. Fiskargillet har varit ut till bäcken i mars månad och skött om bäcken. Nu behöver jag bara rensa upp det sista ute på strandängen, där vassen brukar både ligga och stå tät i bäcken och hindra fiskens stigning. Vassen är ett problem ute på stränderna för många bäckar. Trots att bäcken annars fungerar bra i sitt lopp ovanför stranden, kan tät vegetation av vass vara en allvarlig propp i själva bäckmynningen och några meter uppströms. Men lie och kratta är tillräckliga redskap för att röja undan vassen och de återkommande besöken vid bäcken ger både en bra och nödvändig kontakt med den fiskförande bäcken.

Hösten - gäddans tid

4.10.2016

Solig och varm har höstförmiddagen tagit över efter morgonens kyliga timmar, när vi styr söderut genom sundet - mot skärgårdens klippiga och steniga stränder med fri sikt västerut mot en avlägsen horisontlinje.

Sundet ligger spegelblankt och från fem rökugnar bland de många sommarstugorna bolmar röken fram doftande av alved och en. Tydligen har nattens fiske på höstfet abborre och sik varit givande i den stilla och stjärnklara natten. Husbehovsfisket här i Norrnäs skärgård har sin stora betydelse som på så många andra håll i Österbotten. Fisket hör stuglivet till och ger dessutom färsk och hälsosam mat på bordet.

Visst hör abborren och siken hösten till, både för husbehovsfiskaren och yrkesfiskaren. I det österbottniska yrkesfisket intar de båda fiskarterna tätpositionerna under hösten, liksom under de andra årstiderna. Men i min högst personliga årstidskalender är hösten gäddans tid. När skärgårdsvattnen klarnar upp efter sommarens normala algblomning och vattnet svalnar av, dyker hungriga gäddor upp över allt längs stränderna och på grundbottnar. Sommarens varma vatten faller inte gäddorna i smaken. Då söker de sig längre ut och djupare ner för att hitta en lämplig vattentemperatur på plus femton grader eller lägre.

Visst hittar man tillräckligt med hungriga gäddor även under sommaren, men nu under hösten i september och oktober behöver man inte söka dem. De randiga eller fläckiga rovfiskarna färgade i varierande kombinationer av grönt, gult och grått intar alla lämpliga ståndplatser i jakten på fisk av olika arter och storlekar. Aldrig har jag haft ett så gott fiske på gädda med kastspö som under hösten. Ibland har gäddorna huggit på vartannat kast på välkända gäddplatser och gett hela vinterns planerade förråd av frusna filéer under några korta och spännande fisketimmar.

Sommarens fiskdominerade föda kryddad med en och annan groda, sjöfågelunge och vattensork ger gäddorna energi för tillväxt i både längd och tyngd. Nu under hösten äter gäddorna för att producera och utveckla rom och mjölke, som inte växer till sig under vintern och våren, utan endast mognar snabbt på våren inför den kommande leken. Vissa höstar är gäddhonorna så fulla med rom, liksom hanarna med mjölke, att jag fått telefonsamtal av häpna stugägare eller skärgårdsbor. Tänker gäddorna leka redan eller vad är på gång, har den stående frågan varit. Och visst finns det ibland skäl att förvånas, när man rensar en gäddhona på hösten och nästan 20 % av gäddans totalvikt består av rom.

En gäddhona på ett kilogram har mellan 20 000 och 30 000 romkorn i sig. En verkligt stor gäddhona på närmare 20 kilogram producerar varje år över en halv miljon romkorn, som hon sprider ut över ett stort område på lekplatsen, medan en eller flera hannar befruktar romkornen. De stora honorna är speciellt värdefulla för gäddbestånden, eftersom de ger den rikligaste och samtidigt den mest livskraftiga avkomman. De stora gäddorna är därtill de bästa naturliga reglerarna av mörtbestånden, som i dag är mer än tillräckliga på grund av övergödningen av havet. Gäddhonor äter därtill två gånger mer fisk än hanar av samma storlek.

Under de tre till fyra första åren växer gäddhonorna och gäddhanarna lika mycket, men sedan sätter honorna fart på tillväxten och är som regel större än hanar av samma ålder. Mindre hanar kan producera tillräckligt med mjölke innehållande miljarder mikroskopiska spermier för den årliga leken. Men ju större en gäddhona är, desto fler romkorn producerar hon. I teorin finns det ingen övre gräns för en gäddhonas vikt, eftersom det är en fördel att vara stor, riktigt stor. I praktiken ligger en gäddhonas maximala vikt i Finland på drygt 20 kilogram. Söderöver i Europa ligger maxvikten på 25-26 kilo. Väl så för denna torpedformade jägare med gapet fullt av sylvassa tänder och hullingar.

Av landets 70 regelbundet förekommande fiskarter är gäddan den mest utbredda. Den finns i hela landet, förutom ute till havs och i de högst belägna fjällsjöarna i Lappland. Gäddan är dessutom den tåligaste arten och kan leva i vatten med ett pH-värde strax under 4, och i vatten som har ett pH-värde på över 9. Förutom sin stora tålighet kan gäddan även bli gammal. Åldersrekordet i Finland ligger på 40 år!

Den vida utbredda gäddan har haft stor betydelse för befolkningen i landet under flera hundra år. Har det inte funnits annat att äta på våren, så har det i alla fall funnits lättfångade lekgäddor på översvämmade strandängar att stilla hungern och proteinbehovet med. Fettfattigt som gäddköttet är går det bra att torka gäddor på våren och försommaren. Torkad gädda har varit en födoreserv att förlita sig på, och även en skatt i naturform som kronan och kyrkan tagit av befolkningen i äldre tider.

I dag intar gäddan en blygsammare roll i folkförsörjningen och skattmasen skulle totalvägra, om någon skulle erbjuda torkad gädda som skatt i stället för reda pengar. Möjligtvis skulle ett sådant erbjudande leda till ett litet påslag på skatten i fördömande och förebyggande syfta. Men alltjämt har gäddan sin plats i yrkesfisket som i husbehovsfisket.

Gäddköttet i sig är proteinrikt och smakfullt och kan tillredas på många sätt. Barndomens kokta gädda med äggsås hör inte längre till favoriterna, men är helt njutbart fortfarande. I stället har gäddbiffar och gäddbullar gjorda på malen gädda tillsammans med sammalet knäckebröd blivit en av favoriträtterna. Ingen har så här långt rynkat på näsan åt den rätten utan funnit den både god och tilltalande till konsistensen. Dessutom kan man med fördel laga en större mängd gäddbiffar och frysa ner en del, lämpliga att plocka fram för snabba måltider eller som utmärkt skaffning under dagsutfärder i naturen.

.

Bäcken och bäckmynningen växer igen under sommaren och behöver öppnas för den utvandrande fisken.

Höstligt dagboksblad från en skärgårdsbäck

7.11.2014

Måndagen den 27 oktober 2014. Frisk västlig vind med ett molntäcke som bryter upp över den stora, skogklädda ön Grytskär i Norrnäs. Alla lövträd har fällt sina blad och står kala och mörka längs stränderna. Knipor, storskrakar och gräsänder ligger kvar i skärgården, tillsammans med några lokala svanfamiljer av båda arterna. Och så några enstaka trutar som patrullerar över oroliga vatten.

För några dagar sedan regnade det tillräckligt för att ge ett utflöde av vatten i skärgårdsbäckarna. Äntligen regn som skapat höstens första vattenflöde i bäckarna. Det var verkligen på tiden med tanke på allt sommargammalt fiskyngel, som skall vandra bort från uppväxtplatserna i glosjöar och träsk på skärgårdslanden. Rinnande vatten i de fiskförande bäckarna på våren och på hösten är livsviktigt med tanke på den vårlekande fjällfisken, som letar sig upp till sötvatten för att leka i april och maj och för deras yngel som vandrar ut från lek- och uppväxtvattnen på hösten.

Det är dags att rensa upp den bäck, som jag är välbekant med sedan många år och som jag brukar se till vår och höst, så att fisken fritt kan simma upp och ner för bäcken. Fattiggatsdiket heter den omkring 200 meter långa bäcken, som avvattnar sjön Norkfladan på omkring 30 hektar på Grytskär i Norrnäs. Landhöjningen har under tidens gång format om Norkfladan till en insjö, som lockar till sig rikligt med gäddor, abborrar och mörtar som leker i sjön och som sedan vandrar bort från den efter avslutad lek, så länge det vårliga utflödet varar.

Med lie och kratta och lite tid går det bra att öppna en igenvuxen bäckfåra.

Norkfladan producerar varje år stora mängder yngel, som under mörka höstkvällar och höstnätter simmar ner för bäcken till skärgårdens vidare vatten. När utvandringen är på topp, formligen kokar bäcken av yngel under nätterna, medan bäcken kan vara helt tom på fisk under dagarna. En hastig isläggning, som sänker syrehalten i sjön, kan ge utvandrande yngel även på dagarna.

Jag hugger in på den täta vassen i bäckmynningen och på strandängen för att öppna bäckens nedersta lopp. Med lie och kratta arbetar jag fram bäckfåran i sakta mak. Till slut kan det utströmmande vattnet rinna fritt ut i Skärisundets vida famn. Sedan går jag upp till det övre utloppet för att arbeta mig ner genom bäcken. Utloppet är fritt och i bäcken finns ingen vass, men mängder med löv, nerfallna kvistar, grenar och murkna stambitar i bäckfåran dämmer varje höst och även på våren av den smala men annars välfungerande bäcken. Längs hela sin sträckning kantas bäcken av alar, björkar och enstaka granar, så nedfallet från träden är rikligt.

Halvvägs ner för bäcken stöter jag på en större fördämning av kvistar, grenar och löv. När jag bryter fördämningen och öser upp materialet ur bäcken, vältrar fyra gäddor iväg med alla löv och det forsande vattnet. Utflödet har fått gäddor att söka sig bort från sjön, men fördämningen har stoppat dem. Nu kan de och efterföljare simma vidare ner mot mynningen och friheten. En del lekgäddor stannar kvar i sjön efter leken, men vill ut till skärgården på hösten.

Att vuxna gäddor hindras av fördämningar i bäcken, medan vattenflödet är litet, betyder att även ynglen hindras i nervandringen. Det känns meningsfullt att rensa bäcken och ge fri lejd åt fisken. För fiskbeståndet i skärgården är det förstås viktigt att ynglen kommer ut i skärgårdens vidare och näringsrika vatten, där de kan växa till sig och nå könsmognad för att sedan återvända till sjön och i sin tur leka och föra släktet vidare. Leksjön är en bra uppväxtplats för fiskyngel men i det långa loppet en begränsad vattenvärld för alla de små gäddor, abborrar och mörtar som vuxit upp i sjön.

P.S. 17.12.2014

Efter att bäcken blev rensad och rikligt med regn öste ner den 4 november, blev vattenföringen i bäcken mycket god. Det är den fortfarande nu i andra veckan i december. Skogsmarkerna är blötlagda och ger i naturlig takt en jämn avrinning till leksjön. Ibland har en försiktig isläggning skett på delar av sjön, men hittills har varmt höstväder förintat det tunna istäcket.

Jag har dagtid besökt bäcken några gånger i november och december för att spana efter utvandrande yngel och haft tur två gånger att få se mängder med abborrar och enstaka gäddor, som aktivt simmat ner för bäcken och ut till havet. Den ena gången, den 15 november, passerade hundratals unga abborrar och en och annan ung gädda min observationspunkt inom några minuter. Abborrarna var mellan 4 och 7 cm långa och en gädda 15 cm lång.

Hur mycket fiskyngel som vandrat bort från leksjön, har jag ingen aning om. Men redan att se de förbipasserande ynglen under korta dagsbesök har varit uppmuntrande. Leksjön producerar gott om yngel och bäcken fungerar bra som vandringsled för fisken både vår och höst.

D.S.

Den 15 november simmade rikligt med abborryngel och enstaka gäddor ner för bäcken och ut till havet.