Träden tar för sig på Märigrund

 

Foto: Hans Hästbacka. Den stora förändringen på Märigrund står alla träd för. De här bilderna är tagna
med 44 års mellanrum.

HANS HÄSTBACKA i tidningen Syd-Österbotten

17.3.2022

En gång höll betande djur också landskapet på Märigrund öppet – men nu har träden tagit för sig

Märigrund i Norrnäs utskärgård har varit ett lockande utflyktsmål för mig under snart sextio års tid. Otaliga är de gånger jag besökt den vackra utskärsholmen med sitt gamla fiskeläge och den väderbitna fiskefyren som fortfarande är i bruk – den enda levande fiskefyren som finns kvar från en äldre tid i Österbotten, skriver Hans Hästbacka.

Under de tio första åren, under barndomen och ungdomen, skedde utflykterna på somrarna med roddbåt eller liten aktersnurrebåt. Och tyvärr utan kamera att dokumentera det öppna landskapet med som då präglade Märigrund.

När den första kameran kom med i slutet av 1970-talet var landskapet fortfarande öppet med glest stående träd i väster och norröver. Fiskefyren, laghusen och strandbodarna dominerade landskapet, speciellt då på södra halvan av den fina utskärsholmen.

Då var dalripan den fågelart som intimt var knuten till Märigrund året runt, och även andra utskärsholmar i Norrnäs, Nämpnäs och Rangsby. Det hände till och med att dalripan ibland besökte Ledören vintertid på den tiden. I dag är dalripan sedan många år tillbaka försvunnen i skärgården.

När vi började vistas på skäristugan på Ledören även under andra årstider, och inte bara på somrarna, var det alltid lika spännande att åka skidor eller vandra ut till Märigrund för att beundra de höga isvallar som vintertid brukar bildas längs Märigrunds västra sida.

Vårvintern och tidig vår var den bästa tiden för de här utflykterna för då var dagarna långa och ljusa och isarna på sitt bästa – och kunde därtill ligga kvar in i maj månad.

Foto: Hans Hästbacka. Märigrunds fiskeläge fotograferat i början av april 1978

De första svartvita bilderna från Märigrund är tagna i slutet av 1970-talet med en enkel kamera som fångade landskapet någorlunda bra.

Foto: Hans Hästbacka. Första veckan i mars detta
år var det dags att ta det tredje fotot av fiskeläget.

Den ena bilden tagen från taket av en strandbod i början av april månad visar söderut ett helt öppet landskap med laghus, bodar och fiskefyren utan skymmande träd och buskar. I dag skyms sikten från samma tak av alla träd och buskar som slagit rot och växt upp under de senaste dryga 40 åren.

Den andra bilden tagen västerut från samma tak visar ett lika öppet landskap med en bod i förgrunden med Storhuset i mitten och ett halvt förfallet laghus strax norr om Storhuset.

Den stora förändringen står alla träd för. Det öppna landskapet har vuxit igen. Här har björkar och tallar levnadsglada marscherat in på scenen och tagit för sig av det fria livsutrymmet.

 
Bakom Storhuset syns Fiskemuseets tak och minnesmärket högst uppe på sin steniga backe. I fonden ramar en del björkar, rönnar och tallar in den västliga vyn men själva fiskeläget med alla sina bodar och hus har gott om fritt svängrum där solen kan lysa in från alla väderstreck.

Drygt tjugo år senare står jag på bodtaket och fotograferar den västliga vyn på nytt, i tidig aprilvår och nu med ny kamera som är laddad med en diafilm.

Storhuset är renoverat och nymålat medan det förfallna laghuset norr om Storhuset har försvunnit, likaså den gamla skötbåt som låg omkullstjälpt intill Storhuset. Boden i förgrunden har försetts med en fågelholk där talgoxen brukar häcka varje sommar.
Den stora förändringen står alla träd för. Det öppna landskapet har vuxit igen. Här har björkar och tallar levnadsglada marscherat in på scenen och tagit för sig av det fria livsutrymmet.

Det är en naturlig utveckling som sker i ett landskap där betande tamdjur i äldre tider höll landskapet öppet och där de betande djuren inte varit närvarande på femtio, sextio år.

Nu har fåren återkommit till Märigrund men de kan givetvis inget åt alla träd och höga buskage som tagit över merparten av Märigrund men de håller resten av skärgårdslandskapet öppet.

När man ser hur framgångsrika träden är tillsammans med vide i fuktsvackor och havtorn ute på de steniga stränderna kan man inte annat än beundra deras livskraft och framåtanda.


Träd och buskar erövrar, eller återerövrar, öppen mark. Det är de skapta till. Det är deras uppgift i naturen, att skapa dungar och skogar av träd som ger skydd åt landskapet och stabilitet åt väderleken. Ju mera skog desto större stabilitet.

I dag vet vi att skogen binder koldioxid ur luften, ju mera desto bättre med tanke på de stora förändringar i klimatet som skett speciellt under 2000-talet. I dagens läge kan det helt enkelt inte finnas för många träd och för mycket skog på jorden där människan skövlat skogar under flera hundra år utan en tanke på landskapet och framtiden.

Den tredje bilden i bildserien från Märigrund är tagen första veckan i mars månad detta år, den här gången med en digital kamera som radikalt förändrat fotograferandet sedan digikamerorna tog över kameramarknaden och underlättat fotograferandet för de flesta fotografer.

Strandboden med sitt hala plåttak står kvar på sin plats och gör det möjligt även för en åldrande fotograf att se landskapet lite från ovan och kan bjuda på samma vy som för drygt tjugo år sedan och för över fyrtio år sedan. Det har gått 44 år sedan jag fotade den svartvita bilden.

I den soliga marsdagen kastar träden blå skuggor över snön som ligger knädjup bland fiskelägets byggnader. Träden som så framgångsrikt vandrat in på scenen har växt till sig och fått sällskap av yngre artfränder.

Utan de röjningar som emellanåt har gjorts i det uppväxande beståndet av björkar och andra träd skulle platsen vara ännu mera igenväxt. Ett kulturlandskap som fiskeläget på Märigrund behöver naturligt nog en viss skötsel för att bibehålla en del av sin ursprungliga karaktär.
 

De första flyttfåglarna var på plats och varslade om en kommande vår med islossning och ejdrarnas vackra hoanden i havsbandet.

 
Under Märigrundsdagen som ordnas vartannat år brukar ett av samtalsämnen under den trevliga och nostalgiska dagen i skärgårdsnaturens tecken vara igenväxningen av Märigrund. Den naturliga utvecklingen av träd- och buskbeståndet skymmer för många minnen och händelser som hör hemma i det öppna skärgårdslandskapet.

Att inte se havet på västra sidan av Märigrund från det soliga tunet vid Storhuset känns inte bra. Sikten skyms av en tätvuxen aspdunge och grenrika tallar. Att röja upp den utsikten och lämna kvar ett vackert galleri av aspar och tallar genom vilket havet syns är ju helt möjligt med talkokrafter.

För det krävs det dock en ordentlig isvinter som gör det möjligt att forsla bort allt virke som röjningen ger upphov till. Om och när en sådan isvinter kommer kan ingen sia om i dessa uppvärmda tider.


Besöket på Märigrund i början av mars bjöd för övrigt på mäktiga isvallar att vandra på och fotografera längs Märigrunds västra sida. Vintern och havet hade än en gång kapslat in den steniga och klippiga stranden i ett tjockt ispansar.

Och de första flyttfåglarna var på plats och varslade om en kommande vår med islossning och ejdrarnas vackra hoanden i havsbandet.